En broschyr och en hemsida från samma företag ska inte se likadana ut. Det låter som ett kätteri för den som har lärt sig att en grafisk profil handlar om konsekvens, och reaktionen är begriplig. Men den som lägger en välgjord trycksak bredvid en välgjord webbplats ser snart att de inte kan följa samma regler. Papper läses i handen, i ett ljus som läsaren själv väljer och i den ordning trycksaken är vikt. En skärm läses i ett format som ändras mellan telefon och dator, i ljus som ingen kontrollerar, och sällan uppifrån och ner.
Problemet är alltså inte att de två skiljer sig åt. Problemet är att de så ofta skiljer sig åt av en slump. När en kund får en broschyr på en mässa och samma kväll öppnar hemsidan i mobilen borde hon känna igen avsändaren direkt. Ganska ofta gör hon inte det, och skälet ligger sällan i något enskilt designbeslut. Det ligger i hur materialet kom till.
Två leverantörer, två tolkningar
Historien brukar se ungefär likadan ut hos mindre företag. Logotypen ritades för länge sedan av någon som inte längre är kvar i bilden. Broschyren gjordes av tryckeriets egen formgivare, som fick en PDF med logotypen och en färgkod i ett mejl. Hemsidan byggdes några år senare av en annan leverantör, som fick samma PDF och ett par gamla trycksaker att titta på. Var och en fyllde luckorna i underlaget med egna val, och alla valen var rimliga var för sig.
Typsnittet är ett vanligt exempel. Broschyren sätts i det typsnitt som köptes till logotypen, men licensen gäller bara installation på datorer, inte inbäddning på en webbplats. Webbleverantören väljer då ett fritt typsnitt som liknar originalet, eller låter sajten falla tillbaka på systemets standardtypsnitt. Ingen fattar ett aktivt beslut om att profilen ska ha två typsnitt, men det är vad den får.
Färgen går samma väg. Företagets mörkgröna är kanske definierad som en dekorfärg för tryck, som tryckeriet sedan översätter till fyrfärg. Webbutvecklaren tar fram sin gröna med en pipett i PDF:en, och resultatet blir en tredje nyans som varken stämmer med trycket eller med det ursprungliga färgprovet. Bilderna skiljer sig också. Fotografierna från den senaste fotodagen togs i stående format för en trycksak, och när de inte gick att beskära till en bred toppbild på startsidan hämtades något från en bildbank i stället.
Lägg till att broschyrens texter skrevs av en person och webbens av en annan, så har företaget två röster lika väl som två utseenden. Det märks inte inifrån, eftersom de som arbetar på företaget sällan läser sitt eget material i följd. Det märks däremot av den som möter företaget för första gången.
Likhet är inte samma sak som igenkänning
Den förstagångsbesökaren behöver inte att broschyr och sajt ser identiska ut. Hon behöver kunna koppla ihop dem, och det kräver färre gemensamma drag än man kanske tror. Igenkänning bygger i praktiken på ett fåtal saker: logotypen, typsnittet eller åtminstone typsnittsfamiljen, färgernas inbördes förhållande, bildernas karaktär och tonen i texten. Layout, textmängd, storleksrelationer och rytm kan och bör däremot skilja sig. En broschyr klarar långa stycken i liten grad på bestruket papper. Samma text på en telefon behöver större grad, kortare rader och mer luft.
Färgerna är det ställe där skillnaden ofta behöver vara medveten snarare än tillåten. En dämpad grön eller en ljus sandton som sätter stämningen i en broschyr kan, använd som textfärg på vit bakgrund, bli mödosam att läsa på en skärm som står i motljus. Riktlinjerna för webbtillgänglighet anger en lägsta kontrast mellan text och bakgrund för brödtext (not 1 och 2), och en del tryckpaletter klarar inte den nivån utan justering. Webbversionen av profilen kan då behöva en mörkare variant av samma färg, och det är inte ett avsteg från profilen utan en tillämpning av den.
Hur mycket som ska ingå i det gemensamma kan två erfarna formgivare bedöma olika, och typsnittet är där de oftast går isär. Den ena menar att typsnittet är profilens ryggrad och att en webblicens är en självklar kostnad. Den andra accepterar ett närliggande fritt typsnitt så länge proportionerna och tyngden stämmer. Båda kan ha rätt, beroende på hur mycket av identiteten som faktiskt bärs av typsnittet. Har företaget ett säreget rubriktypsnitt som kunderna förknippar med det, är det svårt att ersätta. Är det en neutral grotesk märker få läsare skillnaden.
Bildspråket är svårare att reglera med siffror, men det är ofta där glappet syns tydligast. En broschyr med egna bilder från verkstaden och en hemsida med bildbankens leende kontorsfolk berättar två olika saker om vilket slags företag det är. Ingen typografisk finess kan överbrygga det.
En invändning förtjänar ändå att stå kvar här. Det är fullt möjligt att kunderna bryr sig betydligt mindre om en avvikande nyans eller ett utbytt typsnitt än formgivare gör, och att det bara är bildspråket och tonen som faktiskt påverkar vad de tänker om företaget. Resonemanget i den här texten bygger på hur igenkänning brukar beskrivas i arbetet med grafiska profiler, inte på något som har mätts hos just broschyrläsare.
Först webben, sedan trycket – eller tvärtom
Oavsett hur stor vikt man lägger vid detaljerna gäller en sak: om skillnaderna ska vara avsiktliga måste någon ha bestämt dem, och då uppstår frågan om vilket medium som får sätta ramarna. För de flesta företag är hemsidan det som oftast ses och oftast ändras, och då kan det vara rimligt att låta webben gå först och låta trycksaken anpassa sig. För ett företag vars affärer i huvudsak görs på mässor eller vid personliga möten kan det vara tvärtom. Det avgörande är var kunden oftast möter företaget första gången, inte vilket material som råkar vara äldst.
När ordningen är bestämd behövs sällan en ny grafisk profil. Oftare räcker det att samla det som redan finns i ett underlag som både tryckeri och webbutvecklare kan arbeta från, med de beslut fattade som annars fattas i det tysta. Det kan vara ett par sidor, inte nödvändigtvis en tjock manual, så länge färger, typsnitt, logotypfiler och bilder är definierade för båda medierna från början i stället för att översättas av den som råkar komma sist.
Överlämningen mellan leverantörer är inte det enda stället där glappet uppstår, men det är det mest förutsägbara. Rawdesigns, som arbetar med webbdesign i Norrköping och Stockholm och också gör logotyper, tryckmaterial och fotografering, har svarat på ordningsfrågan genom att beskriva sig som webbyrå först och fotoföretag sedan. Bilderna tas alltså för att fungera på hemsidan, och trycksakerna får sina beskärningar ur samma material. För ett företag vars kunder hittar dem på nätet går det ihop. För den som gör de flesta affärerna i en monter hade samma prioritering kunnat bli fel, men även då är det ett val som någon har gjort, och det är just det valet som saknas när broschyr och sajt glider isär.
Underlaget behöver till sist en ägare på företaget, inte hos någon av leverantörerna. Leverantörer byts, och den som byggde sajten för några år sedan sitter sällan med när nästa trycksak beställs. Finns det ingen på företaget som vet var dokumentet ligger och ser till att det skickas med, är det samma PDF i samma mejl som går ut nästa gång. Och nästa formgivare fyller luckorna precis som den förra gjorde, med val som var för sig är fullt rimliga.
Noter
- W3C, Web Content Accessibility Guidelines (WCAG) 2.1, framgångskriterium 1.4.3 Kontrast (minimum).
- Myndigheten för digital förvaltning, Webbriktlinjer, vägledning om kontrast och läsbarhet på webben.