Category: Rättigheter

Den vanligaste anledningen till att människor inte tar juridisk hjälp är inte att de tror att de har fel. Det är att de inte vet vad det kostar, och att osäkerheten känns värre än problemet.

Det är en olycklig ordning, eftersom kostnaden i de flesta ärenden går att uppskatta i förväg och eftersom det finns fyra separata system som kan bära den. Nedan går jag igenom hur kostnaden byggs upp, vilka källor som finns för att täcka den, och vid vilken punkt i ett ärende det blir dyrt att ha väntat.

Timmen är sällan det som avgör slutsumman

Priset per timme är den siffra alla frågar om och den som säger minst. Skillnaden mellan två uppdrag ligger nästan alltid i antalet timmar snarare än i timkostnaden, och antalet timmar bestäms av hur ärendet är förberett.

Fyra saker driver upp tiden mer än allt annat. Underlag som saknas och måste rekonstrueras. En motpart som inte svarar. Ett ärende som redan hunnit förvärras genom mejlväxling eller ensidiga åtgärder. Och en klient som inte kan formulera vad hen vill uppnå.

Det sista är underskattat. Ett uppdrag där målet är oklart innebär att juristen arbetar mot flera möjliga utgångar samtidigt, vilket kostar tid utan att föra ärendet framåt.

Praktiskt: den som kommer med en pärm i kronologisk ordning, en tidslinje över vad som hänt och en mening om vad hen vill uppnå får ett billigare ärende än den som kommer med en känsla och en hög papper.

Fyra sätt att finansiera ett ärende

Rättsskyddet i försäkringen är den vanligaste och mest förbisedda källan. Hemförsäkringar innehåller normalt ett rättsskyddsmoment som täcker en del av ombudskostnaderna i tvister som kan prövas av allmän domstol. Det finns ett tak, en självrisk och undantag, och för vissa ärendetyper gäller karenstid, alltså att försäkringen måste ha funnits en viss tid innan tvisten uppstod.

Företagsförsäkringar och trafikförsäkringar har egna motsvarigheter. Det första en jurist normalt gör vid ett nytt uppdrag är att kontrollera om rättsskydd finns och att ansöka om det.

Rättshjälpen är statlig och prövas när rättsskydd saknas eller inte kan användas. Den är inkomstprövad och förutsätter att ärendet är av en typ som omfattas. Rättshjälpen täcker en del av kostnaden medan den sökande betalar en avgift som beror på inkomsten. Rättshjälpsmyndigheten prövar ansökningar i ärenden som inte redan ligger i domstol.

Offentligt biträde eller offentlig försvarare förordnas i vissa måltyper oavsett ekonomi. Det gäller framför allt brottmål av viss allvarlighetsgrad och en rad förvaltningsmål, exempelvis tvångsvård och vissa migrationsärenden. Kostnaden betalas då av staten, men den som döms för brott kan bli återbetalningsskyldig upp till ett belopp som beror på inkomsten.

Egen finansiering är alternativet när inget av de tre fungerar, och då är förhandsbeskedet om kostnaden det som avgör om det är rimligt att driva ärendet alls.

Rättegångskostnaderna är en egen risk

Här ligger den del som överraskar flest och som sällan diskuteras förrän det är för sent.

I tvistemål mellan enskilda gäller som huvudregel att den som förlorar betalar motpartens skäliga rättegångskostnader. Det innebär att risken inte bara är att förlora sin sak utan att också betala för motpartens ombud.

Undantaget är förenklade tvistemål, alltså tvister där värdet ligger under ett halvt prisbasbelopp. Där är ersättningen för rättegångskostnader kraftigt begränsad, i praktiken till en timmes rådgivning och vissa avgifter. Det gör småmålsprocessen billigare i risk men innebär också att man i praktiken får driva den utan att kunna räkna med ersättning för ombudet även om man vinner.

I förvaltningsmål, alltså mål mot myndigheter, gäller något annat: där bär parterna som huvudregel sina egna kostnader. Det är en väsentlig skillnad mot tvistemål och en av flera anledningar …